Santa Maria Di Leuca

Det förtrollande Salento, den del av Apulien som utgör ”klacken på den italienska stöveln”, fullbordas av Basso Salento. Det viktigaste kännetecknet för området är att det i öster sköljs av Adriatiska havet och i väster av Joniska havet. Båda haven står alltså till buds för alla de badgäster som kommer hit varje sommar för solen, det klara vattnet och de många nöjena att välja mellan.

Santa Maria di Leuca är den geografiska, om än inte officiella, skiljelinjen mellan de två haven. Vattnet är klart och genomskinligt, du kan till och med spegla dig i det. Kusten passar alla smaker och behov: gyllene sandstränder växlar med klippkuster och höga stup, där bara de mest våghalsiga ger sig ut.

Utflykten i trakten kan börja i väster, på den joniska sidan, närmare bestämt i Ugento och dess badorter. Bland dem sticker Torre San Giovanni ut. Fortsätter du söderut kommer du till Torre Vado, där vattnet blir grunt. Startar du i stället i öster, vid Adriatiska kusten, är första anhalten badorterna i Tricase, som Marina Serra, och sedan fortsätter du ända till kusten vid Gagliano del Capo.

Mötespunkten mellan öst och väst, och dessutom Apuliens sydligaste punkt, är Santa Maria di Leuca. Santa Maria di Leuca är en frazione (kommundel) av Castrignano del Capo i provinsen Lecce. Trots att orten är liten är Santa Maria di Leuca berömd i egen rätt och lockar tusentals besökare varje år.

Den är så berömd att den har gett namn åt hela området, som inte bara kallas Basso Salento utan också Capo di Leuca. Men varifrån kommer namnet? Leuca kommer av det grekiska ordet ”leukos”, som betyder just ”upplyst av solen”.

Santa Maria di Leuca är inte bara hav, sol och stränder. Under århundradena har byn lockat en annan sorts ”turism”: många påvar har nämligen kommit hit av olika skäl, från Petrus, genom 300-talet e.Kr. och fram till i dag.

Deras favoritmål är förstås basilikan Santa Maria de Finibus Terrae. ”Finibus terrae” eftersom Santa Maria di Leuca och trakten runt omkring ansågs vara ”världens ände”, i strikt geografisk mening.

Men det finns fler sevärdheter som gör Santa Maria di Leuca ännu vackrare, bland dem fyren, den gamla hamnen och 1800-talsvillorna.

Villorna är byggda i olika stilar och gör utsikten ännu vackrare. Bland de mest kända finns Villa Fuortes, eller Mysteriernas villa, som kallas så för att det enligt legenderna ska spöka där, och Villa Meridiana, uppkallad efter soluret som dominerar fasaden. Tyvärr skadades många av villorna svårt under andra världskriget.

Vi fortsätter med vattenfallet i Santa Maria di Leuca. Det anlades på Benito Mussolinis begäran för att fira att Acquedotto Pugliese, Apuliens akvedukt, stod färdig. På båda sidor om vattenfallet löper två trappor med 300 trappsteg vardera. Vid deras fot står också en romersk monolitisk kolonn.

Till sist är Santa Maria di Leuca känt för sina grottor. Runt Santa Maria di Leuca finns ett trettiotal. De är karstgrottor och deras namn är frukter av människans fantasi. De delas in i två grupper: Grotte di Levante (de östra grottorna) och Grotte di Ponente (de västra grottorna).

Till Grotte di Levante hör framför allt Grotte Cazzafri, rika på stalaktiter, och Grotta del Morigio. Den senare har fått sitt namn efter morerna, som landsteg här för att erövra Salento. Den kallas också De älskandes grotta. Till gruppen hör även Grotta delle Ciole (”ciole” betyder ”kråkor” på dialekt) och Grotta di Ortocupo, där sötvatten möter saltvatten.

Grotte di Ponente är ändå de mest kända och besökta. Förutom Grotta del Presepe, med stalaktiter som verkligen påminner om en julkrubba, finns här Grotta dei Giganti, del Drago, delle Tre Porte och slutligen Grotta Porcinara. Den är den största till ytan och går också att nå från land. Inne i den har man hittat många arkeologiska lämningar, som tyder på att den förr användes som kultplats.

Ännu ett under är till sist Grotta del Diavolo, Djävulsgrottan. Den kallas så på grund av ljuden som förr hördes inifrån och som tillskrevs just djävulen.

Trakten runt Santa Maria di Leuca och dess gyllene stränder är lika vacker: Marina di Felloniche, en lyxig plats för avkoppling och nöjen, Torre Vado, med en strandpromenad på över en kilometer, Marina di Pescoluse och ”Salentos Maldiverna”.

Även de här stränderna har, som alla stränder i Salento, ett viktigt drag gemensamt: kustens utkikstorn. Karl V lät bygga dem som kontroll- och utkiksposter ifall fiender kom från havet, framför allt saracenerna. Några av tornen: Torre Mozza, Torre San Giovanni och Torre dell'Omomorto i Santa Maria di Leuca, som kallas så (”den döde mannens torn”) eftersom man hittade människoben inne i det.

Santa Maria di Leuca och dess kust är också fester och massor av mat. Bland festerna märks den 15 augusti, då Jungfru Maria firas med processioner och fyrverkerier vid havet. Det saknas inte heller nöjen för de yngre, på de många diskoteken på stränderna.

Och så maten. Fisk dominerar på borden i masseriorna, restaurangerna och hemma hos invånarna. Det är svårt att välja mellan friterad blandad fisk, ”pettole” med fisk och färsk pasta alla pescatora. Glöm inte heller Salentos typiska bakverk, ”pasticciotti”, fyllda med vaniljkräm.

Byfester, stränder, hav och massor, massor av sol som lyser upp varje dag. Allt detta och mycket mer är Santa Maria di Leuca.