Salentojoniko

Salento har mycket att erbjuda, och inte bara på Adriatiska sidan. Joniska kusten gör verkligen inte någon besviken. Från Torre Lapillo till Marina di Mancaversa, via Porto Cesareo, Santa Maria al Bagno och framför allt Gallipoli, den joniska rundturens drottning, är det ett skådespel du inte får missa.

Gallipoli markerar övergången mellan norra och södra kusten i joniska Salento. Kusten norr om Gallipoli kännetecknas av fin vit sand och klart, genomskinligt och framför allt grunt vatten. Söder om Gallipoli blir kusten i stället klippig, överlag ganska sönderskuren, och omges av grönska. Här finns riktiga naturoaser där du kan hitta lugnet medan du ser ut över havets klara blå.

Från norr möter du alltså ett nästan platt landskap, som blir helt platt vid Gallipoli, med vita stränder fulla av nöjen både dag och natt. Längre söderut blir vyerna strävare, en blandning av klippor och sand, lika förtrollande.

Vill man peka på skillnaderna mellan adriatiska Salento (till exempel Otranto) och joniska Salento, så är det det grunda vattnet och övervikten av sandstränder som utmärker den joniska kusten.

Främst bland de joniska underverken står Gallipoli, en stad sydväst om Lecce, 42 kilometer från Salentos huvudstad. Namnet kommer från grekiskan och betyder ”den vackra staden”. Gallipoli kallas också ”Joniska havets pärla” och dess rykte går verkligen före det. Staden ingår även i gruppen ”Medelhavets historiska städer”.

Gallipolis ursprung är nämligen mycket gammalt och går tillbaka till antikens Grekland. Den förmodade grundaren var grek, Idomeneus från Kreta. Hans sköld bar en tupp, och därför blev djuret stadens symbol. Gallipoli blev sedan mycket berömt även under Romarriket, vilket beskrivningen av staden i ett verk av Plinius den äldre vittnar om.

Konstnärligt sett är Gallipoli, precis som Lecce, en barockstad. De främsta sevärdheterna går just i den stilen, till exempel basilikan som är tillägnad Sankta Agata och det angevinska slottet.

Gallipoli omges till tre fjärdedelar av Joniska havet. Här finns också en liten ö, Isola di Sant’Andrea: en pytteliten obebodd landplätt som är viktig för naturen. Staden är dessutom delad i två delar, som båda skjuter ut i havet. Den första är den nya staden, den andra den gamla stadskärnan. Till den gamla stadskärnan kommer du över en bro med 12 valv, som förr var en vindbrygga.

Av detta förstår man att Gallipoli förr hade många försvarsverk. Från havet hotade nämligen många faror, och staden måste vara förberedd på allt. Just därför byggdes de kusttorn som fortfarande står utspridda längs joniska Salentos kust (och inte bara där).

I Gallipoli finns hela 4 kustvakttorn. Syftet med tornen var tydligt: Karl V ville ha dem längs hela Salentos kust för att försvara den. Kusten var nämligen tack vare sitt gynnsamma läge en lätt landstigningsplats för främlingar, och man måste försvara sig mot angrepp från fiender som saracenerna. De flesta tornen på joniska Salentos stränder är från 1500-talet.

Gallipolis kust är omkring 20 kilometer lång och rymmer många stränder och orter, som Baia Verde (3 kilometer från staden) och kusten vid Punta Pizzo och Punta della Suina.

Just här, på stränderna eller i närheten, hålls många av de sommarevenemang som har gjort Gallipoli till ett mål för en stor ungdomsturism. Längs kusten finns gott om diskotek och klubbar (Samsara Beach, Lampara och Riobò, för att nämna några). En viktig plats för konserter med stora italienska och internationella artister är i stället Parco Gondar, i riktning mot Baia Verde.

Men i Gallipoli hålls även andra slags evenemang. Till exempel festen till ära för ett av stadens två skyddshelgon, Sankta Kristina, med processioner, konserter och fyrverkerier.

Även filmvärlden har tagit vara på Gallipolis skönhet. Filmer som ”Tre uomini e una gamba” och ”Mine vaganti” har spelats in här.

Gallipoli är också apulisk matkultur och tradition. Här, liksom i hela Salento, dansar man till rytmen av ”pizzica”, Sydens folkdans. Bland traktens specialiteter finns fisksoppa på Gallipolivis (varianten från Porto Cesareo är lika berömd), ”pettole”, ”pasticciotto” från Lecce och ”scapece”, fisk marinerad med brödsmulor och saffran.

Gallipoli och kustorterna i joniska Salento är alltså rika på historia och traditioner, på stränder och sagolika landskap, mellan nöjen och kultur.